Jag bläddrade lite i den, men nej, svårt för mig att uppskatta den sortens humorförsök man kombinerade informationen och de mycket tveksamma tipsen med.
Jag avskyr förstås som de flesta, att de spanska skogssniglarna,
mördarsniglarna, förstör så mycket, det är besvärligt att de inte har
några naturliga fiender, att de enligt något verk, någon instans med koll,
t o m håller på att förändra landets flora, m.m.
( Det var visst därför beslutet togs om att tillåta nematoderna
även i Sverige, hotet mot floran.)
Problemet med boken verkade vara att man ville försöka se mördandet
av mördarsniglarna med någon märklig fars-humor, att desperationen man
som trädgårdsentusiast känner, över sniglarnas framfart,
skulle omvandlas till ett glatt
"hej å hå, nu spetsar vi på."
Det var inte smakfullt alls.
Humor är ju ofta den bästa räddaren i nöden,
( nöden här first being det nödvändiga ontet att man måste hålla
antalet sniglar nere, genom att ha ihjäl dem, inte sniglarnas nöd och död)
men här tyckte jag alltså inte att den fungerade.
Det var inte min typ av humor i alla fall.
Kanske för att det ändå är levande varelser. Förstå mig rätt:
Passivt motstånd fungerar inte så bra på spansk skogssnigel och
jag har ihjäl dem.
Men:
Man kan väl göra det på något vis med respekt och därmed med så lite onödigt
eventuellt lidande som möjligt i alla fall, tycker jag.
Det bästa jag hittade i mitt bläddrande, var kanske detta:
Grapefrukttipset.
För att det ser trevligare ut kanske, med grapefrukthalvor i trädgården än med
fula snigelfällor gjorda av PET-plaskor.
Mer miljövänligt också.
Boken hade många gulliga tecknade bilder på (som här de i ett grapefruktskal
hemmastadda) sniglarna man sedan kunde ha ihjäl på olika grymma sätt,
som vore det en sport eller lek.
Mysko kombination det också, att det ser ut som en barnbok.
Det lille psykopatynglets första bilderbok typ.
Det går ju att gå bärsärkagång på de mindre plågsamma sätten också,
och ändå få " utlopp för sitt hat" eller sin ilska eller irritation,
om man måste.
MEN det har ju visat sig nu, hörde jag, på Kropp och själ (SR),
tror jag det var, att det inte stämmer att "det är bra att få vredesutbrott ibland",
man mår bättre av att inte elda upp sig själv. Våld och ilska inuti en,
föder typ bara mer ilska inom en. Rent biokemiskt.
Men jag får möjligen ta och återkomma med referenser på det.
Man ska inte plåga insekter i onödan, inte mollusker heller.
Det hela är äckligt nog ändå.
Jag brukar tänka, (vilket också är en sorts otäck konstruktion
som alls säkert inte håller moralfilosofiskt om jag skulle fördjupa mig
i tanken) men för att stå ut med allt dödande, att:
för varje mördarsnigel som jag mördar
så slipper jag senare att mörda 400 av dess ungar och då slipper
de lida.
Hu.
0 comments:
Post a Comment